fiadesign

vi har tittat lite på hundar :) kanske en till sommaren, så man kan pricka in semestern samtidigt, ialla fall har vi kikat på italiensk vinthund läs här taget från     . dom verkar vara helt bedårande och rasen passar oss väldigt bra, därför känns de så rätt.

Man bör inte höja rösten till en italienare, då den lätt blir sårad av hårda ord. Men den ska uppfostras med en fast hand, den lär sig snabbt om man narras av dess ömkliga blick, "tyck synd om mig", och utnyttjar detta till fullo.
Den italienska vinthunden är inte känd för att vara skällig, men "pratar" desto mer. Inte bara med rösten, som påminner om ett sjungande morrande, utan även med hela sin kropp. En del italienare kan vara lite reserverade mot främmande människor, vilket är rastypiskt. Andra kan dock uppvisa ett helt motsatt beteende.
Det ytterst finlemmade skalet kan lätt förleda en att tro att den italienska vinthunden är ett bräckligt och lättskrämt väsen, vilket är helt missvisande. Italienaren är i grunden en mycket sund hundras. Det enda man egentligen måste skydda italienaren emot är just dess eget mod, framför allt hos små valpar. De kan till exempel kasta sig oförskräckt utför soffor och andra höga höjder.

Italienaren är sällskapssjuk och kan vara ganska fodrande när det gäller uppmärksamhet.
På natten sover den i sängen, helst under täcket. Detta är ett rasdrag, som är närmast omöjligt att avvänja den ifrån. Under dagen vill den gärna ligga i soffan med en filt, som den kan "gräva" ner sig i.
Precis som andra vinthundar, älskar italienaren att springa lös och leka med likasinnade. Långpromenader i kyligt väder är inget hinder och så länge hunden är i rörelse behövs inget täcke. Däremot vid regn och blåst uppskattas inte utevistelsen lika mycket.
Italienaren är en glad och aktiv hund. Det finns representanter från rasen i många olika tävlingsgrenar, såsom agility, lydnad, lure coursing och utställning. Lure coursing är jakt med vinthund på konstgjort byte, där bland annat snabbhet, uthållighet och viljan att jaga bytet som värdesätts.

Italienaren är ingen vanlig "hund" i den bemärkelsen att den trivs i en hundgård, vill sova i en hundkorg eller på en filt på golvet. Den som vill ha en sådan /en "hund"/ bör välja en annan ras! Att skaffa en italienare är som att skaffa en liten "bebis" - och samtidigt få en kattlikt egensinnig liten VÄN.

Den mest målande beskrivningen av denna ras är "ett mellanting mellan gräshoppa, fladdermus och apa" = en mycket livlig, höghoppande/"flygande", vig och intelligent liten varelse. Den har en extremt tunn hud, ytterst lite underhudsfett och en sidenblank superkort päls nästan utan underull. En italienare kräver en hel del av sin ägare, precis som många andra hundraser, men inte i form av timslånga promenader och massor av träning. Nej, den kräver istället massor av närhet, uppmärksamhet och tolerans - det sistnämnda speciellt under valp- och unghundstiden. Någon påstod att då man har italienarvalpar borde man vara utrustad med basebollhandske att plocka ner dem med då de kommer "flygande" i full fart. Denna kommentar är kanske lite överdriven, men det är inte någon ovanlighet att man hittar sin unghund på matbordet (trots att stolarna är indragna), på köksbänken, i fönstret eller på div. andra ställen där man normalt återfinner katter, men inte hundar.

 

Den vuxna hunden är fortfarande livlig, glad, lekfull och oförvägen men betydligt mer sansad och behärskad. Den är mycket nyfiken och sällskaplig. Den vill gärna vara med överallt och deltar i ägarens sysslor. Sätter man sig så ligger den i knäet, helst under tröjan eftersom den älskar värme och särskilt mänsklig sådan, eller annars trippande alldeles bakom. Den är mycket lätt att ta med sig på resor och till släkt och vänner eftersom den inte hårar, inte dreglar, inte luktar hund och inte tar någon nämnvärd plats där den mestadels ligger som en liten hoprullad boll i ägarens knä.

 

 

så då mamma, då kan du äntligen få börja sticka hundkläder :)